Jag slänger mig ofta med uttrycket "jag hatar män" och folk blir ofta sura på mig för det. Men det finns så många anledningar för mig att ta mig rätten att säga det.
Män har gjort mig besviken så många gånger genom livet. Det har varit lärare, ledare i ungdomsgrupper, präster som jag jobbat med/varit min chef, familj och släkt, vänners pojkvänner, vänners pappor, vänners bröder och personer som jag kallat för mina vänner. På olika sätt har män gjort mig så otroligt besviken. Genom att utöva maktmissbruk, genom att vägra ta ansvar, genom att bete sig som ett svin, genom att välja att blunda, genom att mobba, genom att bara vända ryggen och gå och aldrig se tillbaka.
Numera är jag otroligt restriktiv med att släppa in män i mitt liv. Jag är alltid på min vakt, alltid vaksam på beteenden och åsikter. Hur sorgligt är inte det, egentligen?! Att män har betett sig så illa i min omgivning så att det har gett mig men för livet. Och jag har inte levt ett "utsatt" liv utan väldigt mycket ett Svensson-liv.
Nu är det säkert en del män som läser här och blir stötta och tänker "men sån är ju inte jag". Bra för er. Toppen att ni inte är as. Men det här är er uppgift att lösa. Det är din uppgift att prata med dina kompisar, med dina bröder, din pappa, dina söner. Prata om hur man beter sig som människa. Det är din uppgift att säga ifrån när andra män beter sig som svin, när dom uttrycker kvinnohat, när dom inte tar ansvar för sitt beteende, när dom beter sig illa helt enkelt!
Jag är snart 30 år gammal och jag har alltid känt mig otrygg runt män. Hur rimligt är det?
